Saknaden efter DIG
Idag var en dag precis som alla andra dagar då jag funderat om min farmor sitter i Körsbärsdalen i Nangijala och väntar på oss, att vi en dag ses där. Kanske vandrar du omkring på en stor äng och plockar dina favoritblommor, som är så vackra men jobbigt skavande känsla av saknad så fort man känner doften.
Det har nu gått ett halvår sen du lämnade planeten jorden för ett bättre liv på en bättre plats. Jag känner en stor lättnad över att du slipper din hemska sjukdom som gjorde dig till en person jag inte känner vid som min farmor. Hur stor lättnad jag än känner nu skulle jag göra precis vad som helst för att få dig tillbaka, precis som du var. Jag saknar dig så det gör ont, och den stickande och brännande känslan i bröstet vill varken lätta eller försvinna. Farmor, om du bara visste vilket tomrum du lämnade efter dig. Livet är sig inte likt nu när du är borta, inte på något plan. Allt tycks påminna mig om dig.
Jag hoppas så innerligt att du än idag vakar över oss, precis som vi gjorde över dig de sista dagarna i ditt liv. Hoppas att du ser oss lika väl som vi ser dig än idag.
"Alla minnen farmor, dom kommer jag alltid att minnas och bevara så länge jag lever, de är nu de viktigaste ägodelarna jag bär med mig, för det är det enda som finns kvar av dig".
vila i frid
Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se det goda som skall komma med det här. Försöker intala mig själv att du har det bättre nu, men hur lätt är det när en del av en själv tas ifrån en?
Jag vill tro på att människan är stark, stark nog att klara av något sånt här. Men jag är inte stark och jag vet inte hur jag ska klara av det här. Att min farmor, min älskade farmor är borta gör så ont att jag inte kan se hur tiden ska kunna läka dessa öppna sår. Jag hade redan förlorat en stor del av dig genom sjukdomen, och trodde inte det var möjligt att förlora en ännu större, men tydligen gick det och den delen är med dig i himlen nu käraste farmor.
Under detta år miste jag både min farmor och mormor, fast på två helt olika sätt. Skillnaden var att min farmor ville vara här bland oss, det har hon alltid velat. Under detta år gick det upp för mig hur mycket du verkligen älskade och brydde dig om oss. Varje ögonblick ska värderas, och jag kan lova dig att alla stunder med dig har gett mig något gott, och gjort mig till den jag är idag. Så tack farmor, tack för allt.
Livet är så orättvist och jag kommer aldrig riktigt förstå varför det var du som fick lämna oss. Du förtjänade inte det.
Du togs ifrån mig redan för fem år sedan då din sjukdom(alzheimer) tog vid, men jag har inte tvekat en sekund på att du älskat mig. Det spelar ingen roll att du inte visste om vem jag var eller vad jag hette, så länge du fanns vid liv har det känts som en enorm trygghet. För mig är du inte borta, finaste farmor, du har bara somnat för en stund.
Du kommer alltid att förbli en del av mig, älskade farmor. Sättet som du värnade om oss barn, och som en av de få vuxna som inte bara såg och lyssnade utan också tog dig tid att höra och faktiskt förstå. Du var så mycket mer än bara en farmor till mig, du var en person som jag alltid sett upp till, en stark och driven människa som var högst omtyckt av alla, precis som jag alltid velat bli sedd. Jag önskar jag kunde tacka dig för alla dessa fina år jag ändå fick chansen att vara ditt barnbarn, jag kunde inte ha haft en bättre farmor än du. Så unik och värdefull, jag saknar dig.
Jag skulle kunna skriva en oändlig lång lista över alla minnen vi tillsammans skapat, för gud vad mycket interna skämt och unika stunder vi hann uppleva under våran tid, både innan och efter du drabbades av sjukdomen, som också tog dina sista år i livet. Alla minnen farmor, dom kommer jag alltid att minnas och bevara så länge jag lever, det är nu de viktigaste ägodelarna jag bär med mig, för det är det enda som finns kvar av dig.
Jag kommer att försöka leva vidare med dig i åtanke, för det är vad du hade velat. När det känns som jobbigast kommer jag tänka"vad skulle farmor sagt?"
Jag älskar och saknar dig, farmor min.
