Idag var en dag precis som alla andra dagar då jag funderat om min farmor sitter i Körsbärsdalen i Nangijala och väntar på oss, att vi en dag ses där. Kanske vandrar du omkring på en stor äng och plockar dina favoritblommor, som är så vackra men jobbigt skavande känsla av saknad så fort man känner doften.

Det har nu gått ett halvår sen du lämnade planeten jorden för ett bättre liv på en bättre plats. Jag känner en stor lättnad över att du slipper din hemska sjukdom som gjorde dig till en person jag inte känner vid som min farmor. Hur stor lättnad jag än känner nu skulle jag göra precis vad som helst för att få dig tillbaka, precis som du var. Jag saknar dig så det gör ont, och den stickande och brännande känslan i bröstet vill varken lätta eller försvinna. Farmor, om du bara visste vilket tomrum du lämnade efter dig. Livet är sig inte likt nu när du är borta, inte på något plan. Allt tycks påminna mig om dig.

Jag hoppas så innerligt att du än idag vakar över oss, precis som vi gjorde över dig de sista dagarna i ditt liv. Hoppas att du ser oss lika väl som vi ser dig än idag.

"Alla minnen farmor, dom kommer jag alltid att minnas och bevara så länge jag lever, de är nu de viktigaste ägodelarna jag bär med mig, för det är det enda som finns kvar av dig".